Min farfar

    Detta kommer att bli ett speciellt och nostalgiskt inlägg, Jag skall berätta lite om min underbara farfar som gjorde så gott åt mig i min barndom. Att jag nu kommit att tänka på honom är nog p.g.a. coronaepidemin som vi befinner oss i och som gör att alla tankar o känslor pyser på och detta att jag just nu inte får träffa alla mina barnbarn helt och fullt.

   När jag var två år alltså för jättelänge sen fick jag tuberkulos i min rygg och som alla vet så var den sjukdomen väldigt farlig på den tiden men lyckligvis så hade  medicinen som botade den just kommit ut så jag blev helt frisk. Jag låg i gipsvagga i 2,5år så jag var fem år när jag började leva normalt.

 Under den tiden ska ni veta att jag hade en fantastisk farfar som ställde upp i vått och torrt. Han spikade nämligen ihop en kärra med två stora cykelhjul, jag fick ligga på den kärran och han vandrade med mig i hela byn, ja till och med till släktingar som bodde 5km bort. Jag minns både kärran och gipsvaggan men mest av allt denna underbara farfar.

   Efter att jag blivit frisk och kunde leka fullt ut så fick jag mina syskon och kompisar leka i hans rum, vi gjorde koja med filtar runt hans bord och dyligt. Det var han som lärde mig att se vad klockan är  beroende på åt vilket håll solen befann sig utgående från mitt hem,att det fanns kummin efter några dikesrenar och en hel del annat om naturen.  När jag var 8 år så dog min farfar och detta kändes enormt men var en naturlig grej ändå som gick snart över på barns vis.

     Nu tänkte jag inte det här som någon snyfthistoria för det kan jag bedyra att jag själv har inget tråkigt minne alls av denna tid, jag minns då bara denna fantastiske farfar och en del olika episoder.

 När någon kommenterade om mig efter att jag blivit frisk så sade alltid min mamma att det var farfars förtjänst. Ja visst var det säkert det eftersom mina föräldrar var bönder och hade massor med jobb.
    Jag var en lycklig liten flicka trots allt för underbarare farfar än den jag hade kunde knappast finnas. Vad jag själv är mera berörd av i min egen livshistoria är vilken plåga det måste ha varit även för mina föräldrar.
    Jag tror att vi alla äldre gör gott åt våra barnbarn den tid vi ger dem.
                     Skön helg till er alla, vi ses.

Vårtecken

     På min skogspromenad i dag träffade jag på vårens första orm. Inte har jag sett ormar igång så här tidigt här om kring. Den låg helt stilla med huvudet upp på hel spänn trots att min fot var ca 30cm ifrån den. Försökte röra mig men den var bara avvaktande så det var jag som drog mig bort.

        Gillar inte ormar men bara man har ordentliga skor så är de ju inget att vara rädd för.

      Solsken och så vackert med vårkänsla i skogen gjorde att när jag kom hem "jöutist" jag inte gå in så istället blev det en stickstund vid södra gaveln. Dessutom några foton till.

    Ett till vårtecken här där blåsippan blommar i min perennarabatt. Den gömmer sig bakom den lilla karaganen men varje dag går jag och ser dess förändring.

    För att själv uppmärksamma våren så har jag redan planterat dessa små påskliljor i krukan vid trappan. Brukar göra detta rätt tidigt och ibland står de väldigt länge med sina vackra uppiggande blom. I fjol då jag även planterat dem rätt tidigt så frös de bort helt när det plötsligt en natt var närmare 10-, så kan det även gå.

    En dag kvar av den viktigaste karantäntiden för mig, den att jag inte träffat en endaste människa (förutom mannen förstås) under två veckor p.g.a. vår utlandsresa. Det har visst gått bra men nog kan jag vara ärlig och säga att njutbart är det inte.  Människan är ju nog ett flockdjur och jag själv med all säkerhet. Bara det att veta att man inte får träffa någon gör ju sitt till.
     Nu lämnar jag ju kvar i den andra karantän d.v.s. att vi äldre skall hålla oss hemma. Det tänker jag även följa men åtminstone handlar det nu inte om att jag kan smitta någon annan.  Det som jag tänker blir svårast är att försöka få en glimt av barnbarnen men ändå hålla dem på två meters avstånd. Hela mänskligheten sitter ju i samma båt så ingen är ju ensam om eländet. Jag hoppas ändå att något gott skall födas från denna coronatid. Önskar er en skön weekend. Vi ses.

Söndag

    På dagens promenad tog jag några foton men tycker att kameran inte alla gånger ger rättvisa för de naturliga färgerna så de två första fotona här är kameran ställd på starkare färger.

            På följande foton är kameran ställd på auotomatisk således vanlig inställning.

      Tycker ändå inte att någon av dem ger full rättvisa men naturen är ju vacker vilka färger det än är.

    Här låtsas jag att det faktiskt är vår med att plantera några påskliljor ute i kruka. Väl tidigt men jag får väl lyfta in den till natten. Gläder lite i alla fall.

   Karantäntiden som jag befinner mig i använder jag  till att rensa i garderober, promenader, sticka lite och ibland gör jag ingenting. Här har jag fått ordning på de gamla acrylfärgburkarna som behöver ses om då och då. Färgerna klarar sig längre om man inte låter dem torka bort vilket de gör om de bara får stå sen de öppnats. Sparsamhet är ju en dygd brukar det ju heta.

    Är nu in på den tredje tröjan till våra gossebarnbarn. Kunde tro att jag pysslar hela dagarna nu när jag sitter i karantän men det gör jag faktiskt inte. Ibland flödar kreativiteten och ibland står det nästan stilla, just nu är jag inne i det senare.
   
   Att sitta i karantän går helt bra än så länge men jag har faktiskt inte upplevt en så lång vecka tidigare tror jag. Dessutom känns det ju rätt konstigt att inte kunna handla mat själv men tur man har den yngre generationen som passar opp. Längtar efter barnbarnen men här tas inga risker just nu trots att vi är fullt friska.
   Söndagen fortsätter så om en stund skall jag avnjuta middag på älgstek. Ha det gott alla som kikar in. Vi ses.

Resan inte lik något annat

     Puh, tack o lov att vi är hemma igen. Som jag skrev i förra inlägget så försökte vi få avbokat denna resa men då ännu gick inte detta. Nu vet vi hur svårt det kan vara att så snabbt ta beslutet om att avstå från den redan betalda resan.

   När vi kom dit den 1/3 var allt frid o fröjd. Hördes inte om några fler corona fall på Teneriffa och några munskydd såg vi inte. Borde ha varit gott så men när man följde nyheterna hemifrån blev det rätt jobbigt så ingen skön semester precis.

                              Allt flammade runt coronviruset likt denna eldflammande krypväxt.

   Från dag ett gick det inte att njuta av sol o värme på samma sätt som vanligt, konstig oro infann sig. Med all coronainfo gick ofta mina tankar till alla människor som jobbar inom turism hur skall det gå med deras jobb. Att vi befann oss på ön dit vi varit så många gånger och känna oro över att slipper vi ut, det var verkligen något nytt. Mina tankar gick även till alla flyktingar som inte slipper över gränser och ingen vill ha, måste vara fruktansvärt.

     Undan för undan började vi märka att det minskade med turister för varje dag. När vi varit där lite över en vecka bestämde vi att försöka få biljetter hem en vecka tidigare, vi skulle annars stannat i tre veckor. Det lyckades så vi hade då fyra nervösa dagar att inget drastiskt skulle hända.

               Obehagligt med nästan tomma stränder när där skall egentligen finnas massor med folk.

  Mina tankar flög hit och dit att bara inte flygbolaget går i konkurs eller att gränserna stängs. Tänkte mig att jag blir tokig om jag blir instängd på hotellet och inte har något att göra. Vi reste därifrån natten till söndag och på söndag fick ingen mera befinna sig på stranden, kan ni tänka vilken tur vi ändå hade. Nu har vi ju inga virussymtptom alls så vi betraktar oss friska men man vet aldrig vad som kommer. Kändes nästan farligare sist o slutligen att resa hem eftersom det bekräftats fler fall här. Vi följer nu helt rekommendationerna och håller oss hemma från alla människor i två veckor.  Det jag saknar mest är förstås att träffa barnbarnen men vi skypar med dem så det lär få gå.
      Hoppas ni alla mår bra. Vi ses igen en annan dag.