Dagens släktträff

     I dag var vi bjudna på en liten släktträff vid Huvudsjön i Esse.  Eftersom jag har för vana att inte nämnvärt lägga in bilder på människor så kommer inga bilder här på syskonen Joskitt med hälfter.
     Denna vy som vi hade utsikt över får stå för denna trevliga dag.

     När man träffas sällan så blir det mycket prat och ofta glada skratt. Inga tråkmånsar inte, alla var på gott humör så det blev massor med skoj o skratt.

                                  Tack Doris för denna trevliga dag och allt gott du bjöd på.

      Kvällen är sen men ännu skall jag sticka några varv. Trots att sommarvärmen ännu är skön går det an att sticka i ullgarn för kallare tider lär ju ändå komma.
            Ha det gott, vi ses.

Ett-års kalas

       För precis en vecka sen firade "minstingen" vårt yngsta barnbarn ett år.  Han är alltid så go o glad och håller precis på att börja gå. Ni ser hur stolt han är när han tog sina första steg.

     
Så behändigt med en 11-årig storasyster som älskar att baka.  Tårtan var så god och dessutom glutenfri så den passade alla.

   Det värmer i farmors hjärta när man ser barnbarnen måna om varann. 

   I morse började jag städa ett hörn av uthuset. Där är nämligen bara mina grejer såsom blomkrukor, lådor, redskap och allt annat som hör till odlandet. När solen sen började skina tänkte jag nästan avbryta det hela men vilken tur att jag orkade en timme till med munskydd och svetten som lackade. Nu är jag ju jättenöjd och sitter på trappan och njuter.  Visst, ett hus har ju fyra hörn så det finns bra mycket mera att röja men det lär bli någon annan kulen dag. 

    Önskar er en skön kväll i det efterlängtade solskenet. Vi ses.

Min 40 år gamla rosbuske

    Min fina, fina rosbuske som blommar med rosa blommor och doftar underbart. Den är från en riktigt gammal sort eftersom jag fick en liten del av en granne för si så där 40 år sen och då hade den redan funnits länge före det.

    Den har rosa dubbla blommor som ni ser, doftar ljuvligt och busken blir ca 1,5 m hög. Jag fråga på en trädgårdssida på facebook om någon visste namnet men ingen har hittills meddelat namnet på den, däremot var det fler som hade likadan. Nu undrar jag ifall någon här kunde veta namnet på den så hör gärna av er.

     I 40 år har den således varit namnlös här men nu plötsligt skulle jag gärna vilja veta namnet på den. Kanske har jag inspirerats av alla intressanta trädgårdssidor.

     Efter en enkel städning i dag så hämtade jag in en bukett av denna väldoftande ros.

     Jag är nog ingen hejare på rosor men de ljusrosa sköter sig själv. Nu har jag en annan vacker rosbuske som utvecklade sitt allra första blom i dag. Alldeles mörk rosa, så vacker och speciell tycker jag. Nu väntar jag bara på att även den vita Louise Bognet rosen också skall slå ut i blom, alltid något intressant att vänta på.

     Sen lördagskväll och jag skall söka mig till kojs. Ha det gott alla som kikar in.

Tredje trippen denna sommar

    En vecka lång blev vår tredje tripp med husbilen. Känns faktiskt som om vi redan hunnit en hel del denna sommar. Ni vet, det där som heter nyhetens behag. Jag så är det nog, väldigt trevligt att få styra kosan dit man vill.

   Syster yngre och jag smidde planer på att denna gång åka österut trots att vi nog båda paren varit ditåt tidigare men det var ju så länge sen. Vi strålade samman i Tuuri men ingen av oss var något köpsugen så där blev besöket kort,  nästa anhalt blev en vända till Olofs borg men även där blev besöket snabbt eftersom vi tidigare sett detta mera grundligt.

    Vi strandade ett par nätter vid campingen i Punkaharju. Åkte över åsarna som är så speciella och alla tänkte vi till lite på utflykten vi hade tillsammans alla fyra för 47 år sen. Ja vi var unga, även-
tyrslystna och lyckliga att få åka iväg med pappas bil. Punkaharju känns ju inte så särskilt långt borta i dag som det gjorde då.

    Vi besökte nu också Johanna Oras utställning och atelje som finns nästan invid campingen. Dessutom finns det lilla sommarlandet också invid cmpingen där barn verkar ha rätt skoj i vattenrutchbanor och dylikt.

    Vi fortsatte till Koli, tog oss upp på berget där utsikten var så enorm. Vandrade lite efter stigarna som trampats upp så det var bara att välja hur långt man ville gå. Där var många turister som njöt av den fina utsikten.

                          En jättestor myrstack uppe på berget men bilden ger inte rättvisa här.

     Från Koli fortsatte vi upp efter Pielinens vänstra sida. Där finns ju även öar i den stora sjön så vi tog en avstickare till Hattusaari och Pallasmaa. Till Hattusaari kom vi över med landsvägsfärgan men till Hattusaari fanns broar där det var väldigt vackert.

    På väg tillbaka från Hattusaari fann vi en passande plats att sova i bilarna men tiden var nog inte den rätta på dygnet så vi drog videre.

    Bomba har jag sett tidigare och gillar det inte alls med de mörka och dystra färgerna som jag tycker förstärks med de små fönstren men är man nu uppe i Kuhmo så varför inte ta en titt ändå, vi var ju faktiskt fler i sällskapet än jag. Bomba var ännu stängt men skulle öppna ganska omgående.

      Det jag beundrade mest vid Bomba var nog denna lada men jag har ju sen tidigare en för kärlek till gamla stocklador.

    Vi fortsatte ännu till Vuokatti och njöt en stund av utsikten. Ser man på hoppbacken känns den närmast livsfarlig men den är säkert bygd på rätt sätt.  Bara mina egna konstiga funderingar.

                              Matrast behövs var man än är så här blev det invid en liten sjö.

    Vad jag saknade mest på denna resa var ställplatser att sova på. Man kan ju läsa rätt mycket på nätet om alla ställplatser som finns i Europa men här saknas verkligen såna. Vi både bodde på campingar och också fricampade. Att fricampa ut i naturen känns för mig helt rätt eftersom jag inte gillar campingar fullt ut. Det bästa på denna resa friheten, alla vackra sjöar och fricampandet, det sämsta regnskurarna.

    Vilken tur att syster yngre också blivit mer reslysten på gamla dar. Smäller rätt bra så här långt när vi får gubbarna med. 

     Ha det gott alla som kikar in, vi ses.

     

    

                   

Vandring vid vår trappa

     Med alla färger och dofter runt omkring oss kan jag inte låta bli att visa några bilder här. Det är ju inte varje år som allt blommar så här på samma gång.

    Två st million bells ståtar med alla sina blommor, en på vart trappräcke. Gör oss inte precis besvikna bara de får vatten o lite gödsel.

   Pelargonerna har saktare fart med blomningen än vanligt, varför vet jag ej men några blom har de i alla fall. Klätterhortensian har några blomknoppar och den begär jag inte mycket av heller eftersom den ändå är så fin med sitt bladverk.

     Den ända riktiga perennarabatt jag har numera och jag klarar mig väldigt bra med detta lilla. Buskar som blommar har det istället blivit fler av eftersom de är lättare att sköta tycker jag.

   Mose brinnande buske är så fin och ståtlig mot vår röda stugvägg. Bara man inte går och rör den för då biter den ifrån med att bränna så jag låter dem stå mitt i blombänken för att ingen skall komma åt dem så lätt.

    Pionerna ja, man kan ju inget annat än älska dem. Minns så väl pionbusken vi hade i min barndom, just en sådan rosa som här, den finaste perenn vi då hade.

                                     Fjäder nejlikorna så vackert rosa och blommar så flitigt.

                                                    Minisyrenen har lite mindre blom i år.

                                             Terassen där vi njuter så fort vädret passar oss.

     I hörnen av terassen står två hängkaragan och mellan dem fyra pioner. Tack och lov har jag råkat köpa olika då jag inte brytt mig om sort utan bara det vackra att tre blommar samtidigt och den största lite senare. Således får jag ju njuta av dem lite längre.

    I hörnet av terassen invid stugväggen står nu lukt schersminen klar att slå ut i blom. Den blev planterad för nästan 40 år sen och blommar  varje år. Vissa år är den så full av blom att det knappt syns några blad men i år har den lite mindre.

   Och så det mindre trevliga. Vattna, vattna, vattna men det är mannen som står för detta. Att ansa buskar är nog min grej och jag sparar då inte på dem. Vi har tre aronia och tre snöbollsbuskar som jag inte tilllåter bli högre än jag själv (jag är 160)så det gäller att hålla efter.

    Den sköna bästa värmen är förbi och jag försöker att inte klaga, säger istället: som jag har njutit. Jag vet att många lider i värmen men jag är nog en riktig frusen nordbo så nu har jag åtminstone tinat upp. Ni vet, krämporna bedarrar ju också för vissa när värme finns  och så är det för mig.

          Ha en fortsatt bra vecka. Vi ses.   

Hantverkarboden öppnar 1/7

    Äntligen går vi alla mer och mer mot det normala så väldigt skönt för mig som hantverkare att denna "stuga" nu öppnas upp igen. Vi är ju rätt många som pysslar på i olika former och just under sommaren är nog en hantverkarbod speciellt viktig.

    Vart jag än far försöker jag leta upp om det finns hantverksbutik, så intressant att se vad de sysslar med på olika ställen. T.ex. på Samos fick jag ta del av hur de gjorde olika halsband uppe i en bergsby. Värre var det när vi 2001 besökte USA och jag försökte hitta något lokalt hantverk i Colorado. Jag fann då bara made in Kina i Denver så besvikelsen var stor.

   Eftersom jag är "pysslare" i liten skala så passar det mig perfekt att föra mina hantverk till Hantverkarboden så nu blir det påfyllning av alla mina Tro hopp o kärlek alster.

   Även lite annat pyssel har det blivit under coronatiden, det konstiga är att kreativiteten har minsann inte flödat för mig. Kunde ju tyckas att då produseras det när man skulle hållas hemma men den lusten gick upp i rök. Man måste faktiskt ha det där lilla extra i humöret om man skall komma på nya idéer. Visst, det går att göra saker enligt andras design via mönster och beskrivningar men det är nog inte det roligaste för mig, jag vill helst göra mallar och dyligt från mina egna tankegångar.

   Som sagt Hantverkarboden öppen från den 1/7 så även jag skall jobba där en eller två dagar i månaden. Vi får hoppas att coronan hålls i schack så vi kan fortsätta i normala banor men den som lever får se.  Skön söndag till er alla. Vi ses.

Botsören och Öuran

    Alla har vi väl njutit av midsommarfirandet något alldeles extra i år med det ovanligt fina vädret. Såg någonstans att så fint väder inträffar ca vart tionde år vid midsommar.

     Som jag redan skrev i förra inlägget så befann vi oss på Botsören denna midsommar och jag njöt i fulla drag. Med aktiva barn i sommargrönskan, god mat och vackert väder så blev midsommarn perfekt.

   Trodde aldrig att vi skulle våga oss över från Jakobstad till Botsören med vår lilla båt (inte vår båt på bild).Jag som rätt långt är en landkrabba hade försäkrat mig om att sonen hämtar oss (öppet hav en bit) om det vågar mycket men tur hade vi, lite vågor visst men den sjövane skulle säga att det var lungt.

       På midsommardagen föreslog sonen att vi skulle åka med deras båt som är större ut till Öuran. Det lät ju häftigt för jag har ju hört om Öuran många gånger men aldrig tänkt att jag någonsin skulle komma mig dit. Trodde nästan inte det var sant när jag just stigit i land träffade jag på en bekant som var där i deras stuga. Vi blev inbjudna att se i deras fiskarstuga som stod högt upp med en enorm utsikt. Tusen tack Ulla Käld med man för inblicken i ert skäriliv, jag uppskattade den träffen enormt. Skulle så gärna fått veta mer om detta skäriliv men med trötta och otåliga barn vid båten  så blev träffen kort.

    På Öuran gick vi vandringsleden som var mycket intressant att vandra men jag rekommenderar att ordentliga skor behövs på den vandringen. Vi kom till en simstrand där barnen skulle simma men då det var lågvatten var det väldigt svårt att alls komma under vatten just där.

     Vandringen fortsatte efter västra siden som bjöd på underbar utsikt mot havet men var väldigt krävande vandring ibland lågt och ibland högt över både stenar o berg. Barnen var enormt duktiga på att orka gå om än lite klagan då och då. Det var väl jag själv som blev mest stressad av alla myrorna som jag avskyr.

     Och vem kan man inte träffa på när det är lågvatten, jo en orm ut vid havet på norra sidan. Vi hade vandrat i blåbärsris och mellan stenar i flera km men inte sett en enda orm och så träffar vi en ute vid havsvattnet, en överraskning alltså.
     Alltid lika spännande att få upptäcka nya platser så jag blev helförtjust i Öuran. Kanske, kanske kommer det ännu  någon passande dag med lungt vatten, ja då vågar jag mig t.o.m. dit i vår lilla båt. Väl kommen tillbaka till Botsören var det nästan bara att sätta sig till bords och äta nyrökta sikar som värdarnas bekanta varit och avlämnat. Vad kunde var mer träffande för oss som inte är vana vid nästan på minuten färsk fisk. Mums.

   I dag är vi hemmavid och avslutar helgen i lugnets tecken. Jag hoppas ni alla haft det bra. Får väl säga god fortsättning ännu på helgen. Vi ses igen en annan dag.